Monthly Archives: December 2012

Om humlor, eldning och att jorden aldrig gick under…

I torsdags vid vintersolståndet skulle jorden alltså ha gått under. Mayakaldern tog slut och många förutspådde naturkatastrofer av olika slag. Men alla vi som fortfarande lever kan vittna om att farhågorna var helt i onödan!;)

Själv åkte jag till Vadstena och firade. Flera planeter låg i rad på ett sätt som de tydligen inte har gjort på 26 000 år. Nu går vi också mot ljusare tider! Vi fick ett budskap från en som deltog i meditationen. Änglar kan förmedla sig till oss genom att ge oss djur som symboler. Den här gången handlade det om humlan! Enligt Solögas “Djurens språk” står humlan för följande: “Trotsa förutfattade meningar. Du har bara fördelar så använd dig av dem. Min gåva till dig är att allt är möjligt. Begränsa dig inte säger humlan.”

Maria Rosenlind höll i meditationen och pratade om eld och hur den kan hjälpa oss att transformera och läka gamla rädslor. Och visst kan vi nog alla hålla med om att det är få saker som är så rogivande som att sitta och titta in i en brasa! Själv kan jag stå och njuta av sprakandet vid vår vedeldade badtunna och vänta på att vattnet ska få precis rätt temperatur hur länge som helst. Det är nog enda gången det är tyst och stilla i mitt huvud… Vatten och eld! Två av de fyra grundelementen.

 

 

Jag hade en änglaseans på kvällen med folk som kom hem till mig. Jag tog ner budskap både till var och en i gruppen och budskap som gällde allihop. Jag brukar sällan få information om tidigare liv, men nu handlade det nästan uteslutande om det. Det är dags att släppa gamla beteenden och mönster! Det var budskap jag själv behövde höra. Det är inte så att jag sitter och skriver i min blogg för att jag själv har lyckats göra mig av med rädslorna och ibland kommer de fram när man minst anar det;)

Ett alternativ till jordens undergång har också förutspåtts. Det är att vi går mot nya bättre tider. Folk ifrågasätter och börjar lyssna på vad hjärtat har att säga. En så länge råder det lite förvirring, men fler och fler vågar stå upp för det de tror på och gör val som de tidigare kanske inte har vågat. Rädslor har kommit upp till ytan och på så vis kan de släppas så att nya saker kan skapas.

Mayaindianerna själva har aldrig sagt att jorden ska gå under… I intervjuer har de skrattat åt oss västerlänningar som har hänvisat till dem. En gammal tid har lagts till historien och en ny tar vid. Jag har aldrig haft en tanke på någon domedag eller jordens undergång. Det känns lite som nyår. Men det är bara dagen innan julafton. God jul på er!

 

 

Är 100 % lycka eftersträvansvärt?

Jag har skrivit om Buddha och lycka förut. Buddha levde vid foten av Himalaya för ungefär 2500 år sedan och under ett bodhiträd kom han fram till att det är begäret som ger upphov till människans lidande. Vi jämför oss med andra och vi vill ha det vi inte har. Inte så konstigt att förstå så långt.

Under en änglaseans i början av vintern fick jag frågan “kommer jag att bli lycklig?”. Svaret från änglarna var lite förvånande och något som gjorde att tanken om begäret inte längre blev självklar:
“Du har möjlighet att bli nästan lycklig. Om människan blir helt lycklig kommer inte mänskligheten framåt. Begäret gör att människan utvecklas och det är inte meningen att människan ska gå runt och vara helt nöjd. Det är som en drivkraft”.

Vad som gör oss nästan lyckliga vet bara var och en av oss. Det finns inget rätt och fel i lycka och ingen vet vad som gör en annan människa lycklig. För min egen del handlar lycka om frihet. Att stå på egna ben, inte vara beroende av andra människor, att våga följa hjärtat oavsett vad andra tycker och tänker. Att förändra om det behövs med en tillit till att allt är precis som det ska vara på min livsväg. Lycka för mig är inte avhängigt en annan människa, även om en annan människa kan ge oerhört mycket lycka där jag är just i stunden. Att lyckan handlar om frihet för mig gjorde att valet av namn på mitt företag var ganska enkelt.

“Du har förändrats sista året. Vi vill att det ska vara som förut” har jag fått höra. Och ja. Visst har jag förändrats. Jag har blivit starkare. Jag bryr mig inte om vad andra människor tänker och tycker. Jag vågar säga ja till saker och jag vågar säga nej. Jag vet att om man gör sitt bästa med goda avsikter kan det inte bli så förskräckligt illa som vårt ego ibland vill påskina.

När någon annan försöker tala om vad som är det bästa för mig, eller när någon annan påstår sig veta sanningen om något, känns det som om jag blir upptryckt mot en vägg. Jag kan inte andas och jag kan inte leva så. Några i min närhet har försökt stoppa mig i saker jag gjort. När jag hoppade på min mediumutbildning hos Maria Rosenlind och när jag beslutade mig för att jag ville skiljas. Av kärlek och oro naturligtvis, men till ingen nytta, eftersom det bara har gjort att jag ännu mer känt hur viktigt det är att gå min egen väg.

De flesta föräldrar vill förhoppningsvis sina barns bästa. Man kommer med förmaningar och ord hur saker ska vara och man vill skydda dem från allt som kan göra dem olyckliga. Förmodligen kommer även jag att ge mina barn ett och annat råd för mycket även när de faktsikt kan betraktas som vuxna. Varför ska de behöva gå igenom sådant som jag själv har gjort och “tagit skada av” ur mitt sätt att se det? En helt mänsklig tanke, men en tanke byggd på rädslor för det som hör livet till.

Jag har alltid gjort som jag vill oavsett om jag har varit tvungen att kliva ur min trygga och bekväma värld. Jag är ärlig i det jag gör om jag känner att något är det bästa för mig och mina närmaste på lång sikt. Ibland går jag “fel” på vägen, vilket naturligtvis inte är fel egentligen, utan bara en påfyllnad av erfarenhet.

Jag läste en artikel i en veckotidning för ett tag sedan. Författaren hade intervjuat människor vid dödsbädden och frågat dem om det var något de ångrade med livet. Återkommande var att de ångrade att de inte vågade fånga lyckan. Att de hade tackat nej till kärlek och förändringar för att de inte vågade annat och för att andra människor hade talat om vad de tyckte var det bästa för dem.

Sammanfattningsvis är min uppfattning fortfarande precis som Buddha kom fram till, att det är begäret som orsakar lidande och att det leder oss bort från stunden och lyckan där i. Men ett utplånande av begäret skulle göra att vi inte utvecklas och vågar fånga lyckan när den kommer till oss i nya former.

Hur vet jag att det handlar om “spöken”?

Julkalendern på TV har alltid varit en snackis och i år har den blivit extra omdebatterad och anmäld till granskningsnämnden för ockultism. Tyvärr vågar jag inte ge mig in i någon debatt eftersom jag inte har följt kalendern.

Jag har dock en vän som har gjort ett försök till debatt på facebook angående detta. Ämnet har egentligen varit anden i glaset, eftersom det tydligen visades i programmet. Anden i glaset jag väljer att diskutera i ett annat inlägg. Detta inlägg kommer istället att handla om en fråga som uppkom i debatten: Hur vet jag att själar som inte “finns kvar” kan bli fysiska? Skulle det inte kunna vara något helt annat än spöken som man upplever? Personen som skrev detta tror inte på en “andlig värld”, men är ändå respektfull och jag känner mig aldrig provocerad av hans sätt att ställa frågor.

Första gången jag rensade ett hus  helt själv, blev jag förvånade över det som hände. En kompis till mig hade bett om hjälp. Som alltid vill jag inte veta något om stället jag ska till. Jag vill ha det helt “blankt” eftersom jag är klarhörande i första hand. Jag hör alltså tankar eller får upp ord och meningar. Om jag då har fått information innan jag ska dit, har jag haft svårt att skilja på de ord jag skapar själv och vibrationer som jag får från andevärlden. Sista tiden har jag dock lärt mig att skilja på budskap som ska förmedlas vidare och tankar jag själv har skapat, men det är som sagt lättare om jag får ett “oskrivet blad.”

Den här gången var min plan att jag skulle gå upp och äta frukost, meditera och åka till min kompis och sätta mig på en stol och slappna av och se om jag fick någon information. Så blev det inte. Redan när jag gick upp ur sängen och gick in i badrummet på morgonen, fick jag upp tankar som jag inte kände igen som mina egna. “Det kan ta eld i pannrummet” var det första jag fick höra.

Jag gick och hämtade papper och penna och skrev vidare ner all information med detaljer om vad som försig gick i huset. Detaljer som jag inte skriver här eftersom jag har tystnadsplikt gentemot dem jag hjälper i min verksamhet.

När all information var nedskriven tackade jag den jordbundna själen för att den kommunicerat med mig och bad den sedan att gå in i ljuset och lämna huset för en bättre tillvaro. Jag såg för mitt inre att mannen räckte över sin hand åt mig som ett tack och hej då och att han vände om och att någon mötte upp honom innan de försvann.

Sedan begav jag mig till min kompis för att överlämna informationen och förklarade att själen inte fanns kvar. Hon blev stum av häpnad av det jag sa och förklarade sedan att det var precis de upplevelserna som hon hade varit med om i huset. Några veckor senare bekräftade hon att det hade blivit helt tyst och att hon fick sova lugnt om nätterna.

Sedan har det “rullat på”. Folk har ringt, sagt att de är rädda och jag har bett dem att inte berätta om vad som har hänt. Jag tar en penna och ett papper, skriver ner information som jag får “höra” om vad som händer i huset och varför själen är kvar. Jag vänder mig alltid till änglarna som fungerar ungefär som en informationscentral. Jag ber dem sedan om att de ska skölja över själen med ljus och kärlek för att den ska våga gå vidare.

En del själar tror varken på Gud eller änglar och de går därför inte in i ljuset på andra sidan. De tror inte att det väntar dem något gott där. Då har jag bett någon anhörig till personen att komma och möta upp också.

Min facebook-vän, om jag inte har missförstått honom, menar att ett av de största problemen med det jag gör är att jag inte kan presentera en vetskap eller fakta. Och ja. Jag kan hålla med. Det enda jag kan konstatera är att det är så här jag gör. Jag kan inte förklara hur det går till eller vad som egentligen händer när de “går över” till andra sidan. Det jag själv allra minst förstår är hur tid och rum inte kan existera mer än i vår dimension. Att man alltså kan rensa hus på distans och kan sitta på andra sidan jordklotet och göra detta.

Jag vet dock att människor ringer och är rädda eftersom de blir störda och inte förstår vad som händer. Jag får ner information som sedan kan bekräftas av husägaren och att det sedan blir lugnt och att de blir lämnade i fred om nätterna. Ett tag hade jag själv problem med att inte förstå hur det går till eftersom jag i grunden har ett vetenskapligt tänkande och vill ha bevis för allt som sker. Nu har jag slutat grubbla över det här som ändå aldrig går att förstå. Det handlar om en acceptans. Att det ovetenskapliga inte går att bevisa med vetenskapliga metoder än så länge.