Monthly Archives: November 2012

Kan man ta betalt som medium?

Den här veckan har jag varit dagboksgäst i radio Östergötland. På onsdagsmorgonen fick jag frågor som jag har hört ganska många gånger förut. Kan man verkligen ta betalt när man jobbar som medium? Är det inte att utnyttja människor i sorg?

På den första frågan svarar jag ja – självklart! På den andra frågan svarar jag också ja. Och nej. Kommentarer som “I den där branschen finns väl mycket pengar att hämta? eller “Att tjäna pengar på människors dåliga måenden är helt omoraliskt!” är kommentarer som svider, men som säkert finns kvar eftersom att det faktiskt har funnits en hel del skojare inom branschen…

Jag kan också citera mig själv från när jag började “öppna upp” min medialitet: “Jag kommer aldrig att ta betalt för att göra medial vägledning”. Det höll inte särskilt länge…

Ganska snart började telefonen ringa om helgerna när min hemsida blev synlig på google. Det var människor jag inte kände som frågade om jag hade en stund över. Dessa samtal var i och för sig oerhört viktiga för mig i min utveckling, eftersom de var ömsesidiga utbyten av läranden. Ett av dem ligger särskilt varmt om hjärtat och det är ett samtal som jag aldrig glömmer eller vill vara utan…

Efterhand blev situationen ändå ohållbar. En lördag ringde det två samtal som löd ungefär: “När kan du hjälpa mig?”
“Imorgon kväll har jag tid.” svarade jag. Det var ett dygn försent tyckte personen som ringde och när hjälpen inte kunde komma tidigare var det inte längre intressant… Då hade jag redan förklarat hur jag jobbar och varför jag inte kunde svara direkt på frågor. Detta tog nästan en halvtimmes tid.

Idag har jag förstått att en av de största utmaningarna när det gäller medialitet är att sätta gränser. Att inte låta folk tro att man är ett levande horoskop som har dygnet-runt-jour. Det är tid man lägger av sin helg som man egentligen kanske borde lägga på sin egen familj i första hand. Alternativet är att gå ner i tid från sitt vanliga jobb, så att man kan hjälpa människor på arbetstid, men då måste man ha inkomster för det man gör.

En präst får sina pengar bland annat tack vare människor i sorg. Människor inom sjukvården får sina pengar tack vare människors ohälsa. Det går att lägga fram saker så att det passar ens egen föreställningsvärld…

Alla människor har också mediala förmågor. De tar sig olika uttryck, men min uppfattning är som alltid, att alla har en chans att utveckla dem. Kurser är inte nödvändiga, men de gör att man får en bra grund att stå på. Man delar erfarenhet med människor, man diskuterar etik och moral och man får hjälp att utveckla olika sidor hos sig själv. Kurserna kostar också pengar. Pengar som sedan går tillbaka till samhället i form av moms och skatt precis som andra inkomster gör.

Så på första frågan fortfarande: Ja. Man måste ta betalt för tid som man lägger. På andra frågan också fortfarande ett ja och ett nej beroende på hur man väljer att se på saken. Beroende på om man tänker att även ett mediums tid tillsammans med familjen har ett värde. Man är fortfarande mamma, gift, bästa vän och logistiker i familjen och det egna företaget. Även om man är medial. 

De allra flesta kunder man har är också de som man hjälper över till ljuset som har fastnat mellan två världar. Det blir oftast helt idéellt arbete när man själv väljer att rensa huset som man ska till på fest. De som har fastnat där sedan många sekel är grymt dåliga på att betala för arbetet ;)

Är spöken flyttbara?

Häromdagen ställde en vän på facebook en bra fråga. Om man har ett spöke i sitt hus; tar man med sig det om man flyttar eller stannar det kvar i huset? Jag valde att skriva om den frågan här. Återigen vill jag poängtera att jag INTE säger mig ha svar på livets alla frågor. Bilda dig din egen uppfattning! Här kommer i alla fall vad jag tror, byggt på det jag själv har fått erfara:

En del människor är som parabolantenner. De tar in allt eller i alla fall mycket av det som de möts av. Känslor, ord och tankar från andra människor. Kanske vet de inte riktigt vad detta är… Jag är själv sådan och jag har fortfarande inte helt lärt mig om det är egna eller andras känslor jag drar åt mig. Själar som inte har gått över till andra sidan, känner och ser dessa människor. Ingen vill nog vara kvar i det “ingenmansland” som man är i om man inte har “gått över” till andra sidan. Därför är det inte så konstigt om de försöker påkalla uppmärksamhet hos de människor som har förutsättningar att märka av dem.

Allt är uppbyggt av vibrationer. Våra tankar och känslor är vibrationer. När våra kroppar dör fortsätter vibrationerna att finnas kvar. Har man saker ouppklarade eller om man är fäst vid en plats är det kanske svårt att vilja släppa taget. Orsakerna till att man är kvar kan vara många. Är själen där för att den har starka känslor till huset kommer den nog att stanna kvar i huset. Om själen är kvar för att den har något ouppklarat med en person hör den alltså till just den personen och då följer den nog med flyttlasset om man flyttar. Det finns alltså inte ett rätt svar på frågan!

 

 

Jag fick höra när jag var barn att det inte finns spöken. Min pappa hade som argument att det inte finns spöken för att han aldrig har sett något. “Det är bara vissa människor som ser. Skulle det finnas spöken så skulle jag ha sett något.” Jag har funderat över det där. Om jag gick kvar här efter min död och inte riktigt klarade av att gå vidare skulle jag inte försöka få kontakt med någon som exempelvis min pappa eller min bror som inte tror på att man kan finnas kvar i ett hus. Det är klart att jag skulle vända mig till någon som har en chans att uppmärksamma mig… “Hej. Jag är kvar i ditt hus. Jag vet att du inte tror på att såna som jag finns, men är du gullig och hjälper mig att förmedla det jag skulle vilja ha sagt?” Nej jag tror knappast det…

I princip kan man ta med sig jordbundna själar hem när man är på Konsum. De ser att du är öppen och passar på att “hänga sig fast”. Känner man sig själv väl så vet man att det är något som inte stämmer. Man kanske har obegripliga känslor. Då kan det vara värt att sätta sig ner en stund och kanske få en inre bild av om man har tagit med sig någon hem eller om någon har lämnat över sina känslor. Det sista kan naturligtvis även “levande” människor göra.

Det kan kännas skrämmande att uppleva jordbunda själar eller att känna ev obehagliga energier på en plats. Jag tycker själv att det är obehagligt när det är sånt här som är utanför min kontroll. Kom då ihåg att det inte finns någonting som är farligt förutom rädslan själv! En jordbunden själ kan inte skada dig fysiskt men den tar av din energi och kan ge en tung känsla i huset. Möt den med kärlek, fråga i tanken vad den vill och förklara att det finns ett bättre ställe att vara på. Det kan räcka för att du ska få det lugnt!:)

I boken “Någonstans inom oss” (2011) skriver Kajsa Ingemarsson om Rebecka som har tagit livet av sig, men som ångrar sig vid dödsögonblicket. Hon vill tillbaka till sin man och ställa allt till rätta. Man får följa Rebecka och hennes kamp med att släppa taget. Boken är en skönlitterär bok, men känns väldigt äkta och ger en uppfattning av hur det skulle kunna vara att “fastna” mellan två världar. <3