Monthly Archives: August 2012

Kursen är klar!

Begränsade hjärnor
Så var sista kurshelgen hos Maria Rosenlind över… Oj vad mycket som har hänt under det här året! Jag som bara skulle gå bredvid och titta på hur det gick för de andra. Jag var ju inte medial överhuvudtaget… Det var min egen inställning innan kursen i alla fall.

För några år sedan var jag på healing hos ett medium. Hon sa att jag var väldigt medial. Den gången fattade jag faktiskt inte vad hon pratade om. Eller så tänkte jag att det finns väl olika sätt att vara medial på. Och så är det ju förvisso. Men hon lät så säker på sin sak, att jag hade förmågor utöver det normala.

Nu har jag i alla fall deltagit i en mediumutbildning i ett år hos Maria Rosenlind i Vadstena. Jag tror att alla hade ungefär samma tankar som jag när vi började. Om någon hade talat om innan kursen vilka saker jag faktiskt skulle klara av att göra, skulle jag aldrig tro på dem. Inte kan man väl beskriva personer som finns på ett foto inuti ett stängt kuvert?  Och visst är det emot all logik att hålla i ett föremål och berätta om uppväxten som personen haft som äger föremålet?

Fortfarande tycker jag att det är konstigt att kunna göra de där sakerna. Men jag gjorde faktiskt det. Man har så mycket föreställningar om hur saker och ting ska vara och så mycket förutfattade meningar. Vår begränsade hjärna kan inte förstå allt och det vi inte kan förstå väljer många att bortförklara som nonsens eller humbug.

Spöken är också en sådan sak som faktiskt inte går att begripa sig på. Jag har alltid fått höra att de inte ens finns. Min mamma har i och för sig sett en hel familj gå ut för trappan i stora huset på Bulsjö när hon var barn. Familjen upplöstes när hon ropade på hjälp. En svart hund kom också springandes i en av korridorerna, men de här spökena var tydligen ett undantag. Några andra har aldrig funnits…

Vilsna själar i Vadstena slott
Men visst finns det spöken! Vi har rensat hus på kursen, men det har  inte alls varit på det sätt som TV visar. I lördags var vi inne i Vadstena slott för att se vilka själar som fanns kvar. Jag hade tankar om att det kunde finnas ett par tre stycken. På sin höjd fyra. Men de tog aldrig slut! Vadstena slott måste varit helvetet på jorden, med förtryck, smuts, stank, sexuella övergrepp och instängdhet. En del tog sig aldrig därifrån. Och kvar blev de efter sin död eftersom kyrkan skrämt upp dem med historier om djävulen.

 

 

Många gick i alla fall över när vi var där. Och vi hade verkligen inte med oss någon skum musik eller skakande kameror som de har på kanal 7 på måndagskvällarna. Maria Rosenlind är nog den finaste och snällaste människa jag någonsin har träffat. När många av själarna gått över säger Maria för att ändra de dåliga energierna i slottet: “Vi sjunger Lena Philipssons Kärleken är evig!”. Så det gjorde vi allihopa så att det skångrade i väggarna.

Nu känns det faktiskt lite ledsamt att kursen är över och att man kanske inte får träffa alla de är fantastiska människorna igen. Det bästa med kursen är att det har varit så roligt. Jag har skrattat så mycket under de här helgerna. Jag har tidigare förknippat mediumskap med mörker, död och svarta färger blandat med lila. Nu har det bytts ut mot tro, hopp och kärlek blandat med rosa och vitt.

Spökrädd
Innan kursen var jag rädd för spöken. Det kröp i kroppen när jag tänkte på möjligheten att spöken existerar. Jag blev till och med arg på min man när han såg skepnader svepa förbi våra fönster. Min rädsla för spöken var en av orsakerna till att jag anmälde mig till kursen. Det är bättre att möta det som man är rädd för än att hålla sig borta och bara säga att det inte finns.

Nu börjar jag faktiskt gilla spöken till och med. Det är ju faktiskt bara avlidna människor som du och jag som inte har vågat eller velat gå mot ljuset när de har dött. De här själarna har spännande historier att berätta. Jag vet att det finns så många barn som inte förstår var de får obehagliga känslor ifrån när de ska sova. Förvirringen blir total när föräldrarna säger att spöken inte finns eller att de bara har en ovanligt livlig fantasi.

Det här året har som sagt varit fantastiskt. Det går inte att förställa sig ett liv utan Maria Rosenlind. Det fungerar helt enkelt inte. Så nu har jag anmält mig till healingkursen också! :)

 

Argumenten är ett försvar

Argumenten tystar
När jag var yngre tyckte jag att det var spännande med argumentationer. Fortfarande hamnar jag inte allt för sällan i olika diskussioner på facebook. Någon har lagt ut en artikel, jag läser, funderar och sedan skriver jag ner mina reflektioner. Så är det hela igång.

Sitter man vid en dator och besvarar inlägg eller kanske ett mail har man all tid i världen att klura ut de där vassa svaren för att få den andra att ge med sig. Gärna vill man ha sista ordet. Det är okej när det händer på facebook eller om man skriver en insändare till en tidning. Jag är själv lärd att hitta goda argument och att diskutera sakligt. Som lärare försöker jag att lära eleverna så att de kan använda en god argumentationsteknik.

Argumentation är ett sätt att gömma sig
Men när det gäller rädslor och fördomar har jag tröttnat. Har vi kommit så långt från oss själva att vi behöver alla de där goda argumenten? När jag började som lärare var jag mån om att kunna svara på faktafel som eleverna kunde komma med när det gäller framförallt invandring. Det är också mitt viktigaste uppdrag som lärare att värna om demokrati och mänskliga rättigheter.

Jag försökte läsa in mig på de vanligaste argumenten som kunde komma i invandringsfrågor. Hur många invandrare som kommer till Sverige, hur brottsstatistiken ser ut, hur mycket av våra skattepengar som går till vad och så vidare… I klassrummet fick jag ofta eleverna att tystna och vid kompisträffar vann jag debatten för det mesta. Bra så långt. Men när vi skildes åt fanns förmodligen både åsikter och rädslor kvar…

För ett år sedan hörde jag ett radioprogram om kristna Irakier som utvisades från Sverige. På flygplanen tvingades de ligga bältade för att de inte skulle ta sina liv. Jag såg också ett program som hette Sluten avdelning som handlade om just en sluten psykiatrisk avdelning på ett svenskt sjukhus. En kvinna i programmet hade dygnet runt-bevakning så att hon inte skulle ta sitt liv på grund av ett utvisningsbesked. Hon hade våldtagits och torterats av polisen i sitt hemland. Nu skulle hon tillbaka.

Det spelar ingen roll!
Om alla de där argumenten mot invandring vore sanna. Om det var så att alla som satt i våra fängelser skulle ha utländsk härkomst. Om en stor del av våra skattepengar skulle gå till att ge fördelar åt invandrare…? Jag är påläst och vet att det inte är så, men det kvittar. Det skulle fortfarande inte spela någon roll. Trasiga, ledsna, hotade människor är välkomna. Laga dem då, hela dem med din närvaro, stötta dem och räkna inte med att människor som har fått se sina älskade familjemedlemmar bli dödade i krig, fungera på det sätt som du gör i samhället.

Jimmy Åkesson pratar om siffror och arbetslöshet och hävdar att invandringen ligger bakom de flesta problemen vi har. Annie Lööf och andra politiker svarar. Efter ett tag tar argumenten slut och då börjar man om igen.

För mig är argumenten ett sätt att gömma sig. Man rättfärdigar de egna rädslorna och vi förväntar oss ett fläckfritt samhälle. Mycket vill ha mer… På kvällarna nattar vi barnen. Vi läser våra godnattsagor och vi vet att på morgonen ska de till dagis och äta pannkakor eller köttbullar och kanske spela fotboll på kvällen. De där yttre hoten finns inte hos oss.

Tänk om jag skulle läsa godnattsaga för Julius, Elsa och Nils på kvällen, kyssa dem godnatt för att inte veta om huset står kvar på morgonen, om vi är på flykt eller om vi överhuvudtaget är vid liv.

Det borde inte vara så svårt. Man kan inte kasta människor in i döden. Man kan inte låta barn leva i otrygghet. “Det är inte vårt problem att de bråkar”, får man ofta höra. Jo, det är det. Det är vårt problem för vi har bara tur som har det så bra. Känner vi efter inser vi att det är allas problem. Det hör till människans natur att värna om livet. Men ingen tar i de stora frågorna. Det är lättare att koncentrera sig och skylla på mindre samhällsfrågor och med hjälp av dem rättfärdiga att man röstar på Sverigedemokraterna. “Jag är inte rasist – jag tycker bara inte att det är rätt att invandrare får sina körkort betalda…”

Avtrubbad
Jimmy Åkesson kan aldrig ha känt efter. Han har inte nattat barnen på kvällen och tänkt att “jag är lyckligt lottad som har det så bra”. Han har läst in sig på argument, lagt fram dem så att de låter som en sanning och sedan gömt sig bakom dem. Han är så slipad säger en del. Han är inte slipad enligt mig… Jag tror på människans godhet. Även hos Jimmy Åkesson, men argumenten i sig handlar om bristande förståelse för rätten till liv och att slippa kliva ur sin egen bekvämlighetszon.

 

Stackars Barbro Påle! Dåtidens medium?

För ett par år sedan bodde jag i Kisa och sommarjobbade på kyrkogården där. I planterandet av penséer fick jag för första gången höra historien om Barbro Påle. Det är en fasansfull berättelse om en kvinna från Östergötland så ond att inte ens döden fick henne att sluta dansa om nätterna med Djävulen själv.

Ett par år har gått och i somras träffade vi två av våra bästa vänner. Av någon anledning kom Barbro Påle på tal och mystiken tätnade i Djurstugan när vi hörde om kvinnan åter en gång. Men som så ofta, när jag hör något, ringde en liten inre klocka. Nej, nej, nej… Det här stämmer inte. Det här handlar om en av historiens många kloka men enligt samhället och religionen hotfulla kvinnor. Någon har gravt smutskastat Barbro Påle!

Anklagad för häxeri

Barbro Eriksdotter (Bielke) levde på 1500-talet och var en rik fru på Brokinds Herrgård. Hon plågade sina undersåtar på gården och när hon tröttnade på dem, bakband hon dem och kastade ner dem i en fängelsehåla. Där hängde hon upp mat precis så att den inte gick att nås med utsträckta armar från den mörka fängelsehålan.

Barbro Eriksdotter blev också anklagad för att ha begått häxeri under sin levnad…

Krossade fönster

Barbro Eriksdotter begravdes första gången i Linköpings domkyrka. Där fick hon inte ro i själen och fönstren krossades om nätterna. Hon dansade  vidare med Djävulen och blodiga strumpor hittades om morgnarna på övervåningen i Brokinds herrgård.

Därefter provade man med att begrava henne på Vårdsnäs kyrkogård utan att hon lugnade sig. Slutligen tog man upp Barbros kropp och begravde henne i Tarmsjön vid Brokind. För att hon skulle hålla sig kvar drev man en påle genom henne och hon fick så sitt namn Barbro Påle.

Om man tänder en brasa om natten vid Tarmsjön kan än i dag den uppmärksamme höra “Barbro Påle, Barbro Påle” viskas ut över sjön. Man kan också se en vit katt springa på vattnet.

Häxjakt

Det finns många liknande berättelser om kvinnor i historien. Gemensamt för dessa är just anklagelsen om häxeri. I slutet av 1400-talet godkändes häxjakten offentligt av kyrkan i Sverige. Att stackars Barbro Påle anklagades för att ha samröre med Djävulen och bedrivit häxkonst är alltså typiskt för den tiden.

I juli var jag med mina barn på Nordiska muséet i Stockholm. Där fanns en monter med en docka föreställande en kvinna som hade ett rep fäst runt magen. Händerna och fötterna var i hopknutna och hon var lämnad hängandes i ett träd för att dö. Anklagad för just häxeri. Hennes brott var att hon använt sig av läkekonst hämtad från naturen.

Barbro Påle kunde varit jag. Kvinnan på Nordiska muséet kunde varit jag. En människa i min umgängeskrets uttalade till mig när jag började på min mediumutbildning hos Maria Rosenlind att “allt sånt tillhör den svarta sidan enligt mig.” Sådana ord svider naturligtvis. Samtidigt tänker jag att det har blivit så mycket bättre och så mycket lättare…

Ordet häxa har en negativ klang i mångas öron. Det finns de som kallar sig häxor idag, trots att det från början faktiskt är ett nidord och inget som man direkt ville bli kallad för om man går tillbaka ett par hundra år.

Häxa ersatt av medium

Medium känns inte heller helt bekvämt. “Man bli rädd för ordet medium” säger min mamma. Jag blir inte rädd av ordet, men min uppfattning är att alla är mediala men att det uttrycks på olika sätt. En del uppfattar känslor, en del får impulser av olika slag och andra kommunicerar med tankeöverföring fast de aldrig riktigt reflekterat över det. En del har det dock väldigt mycket mer utvecklat än andra.

Det finns inget bra ersättningsord och kallar man sig inte för medium kan det ju faktiskt bli en lite väl lång förklaring på en hemsida eller på ett visitkort om man bedriver en verksamhet inriktad på hälsa utanför de vetenskapliga ramarna.

Historier ändras

Jag känner för kvinnor som Barbro Påle och jag hoppas att också Du som eventuellt läser min blogg, tänker till en extra gång om Du hör historier om andra människor överhuvudtaget. De förvanskas och vi har en förmåga att kunna lägga fram saker så att det passar våra egna syften och då kan man få historier att låta som en verklighet.

Förmodligen var Barbro Eriksdotter en av de många, kloka människor som vågade lita på sin intuition och som kände det som ett kall att hjälpa andra människor. Kanske använde hon sig av växter som fanns i skogarna runt om i Brokind och lyssnade på den inre visdomen hon hade i hög grad.

Ungdomar fascineras med skräckblandad förtjusning av Barbro Påles historia. Våra vänner som var hemma och grillade med oss i somras har själva slagit upp ett tält och campat vid Tarmsjön där hennes kropp är begravd. Att Barbros levnadsöde har förvanskats kan förklara varför de aldrig såg den där katten på sjön och trots idogt lyssnande hörde de heller aldrig viskandet “Barbro Påle, Barbro Påle” när skymningen föll…

Vem är Gud?

Som lärare i ämnet religionskunskap är man ganska påläst om religiositet. I andra människors ögon är det i alla fall så. Och visst är man påläst, men jämfört med religionsutövarna i varje religion, skrapar man bara på ytan när man läser och förbereder sina lektioner. Man är objektiv inför eleverna och man presenterar olika trosföreställningar, fester och ritualer.

När man sitter där och samlar material händer det, för mig i alla fall, att man blir personligt hängiven när det gäller vissa saker. En fråga som alltid kommer tillbaka är naturligtvis: Vem är Gud?

Religiösa grubblerier
För några år sedan var jag som besatt av att få svar på den frågan. Jag hade bestämt mig för att Gud fanns och jag var fast besluten om att ta reda på vem han var. Eller hon. Jag sökte i böcker och jag sökte på nätet. Har man en vetenskaplig bakgrund till bibeln räcker inte bibeln som svar på frågan om vem Gud är. Inte för mig i alla fall när så många människor har hjälpts åt att skriva den vid olika tidpunkter för flera tusen år sedan…

Jag frågade människor inom New age som svarade att Gud är energi. Jag frågade Jehovas vittnen som rabblade bibelcitat och jag frågade Ananda Marga-rörelsen i Ydrefors som gav mig svar på engelska med indisk brytning som jag inte förstod.  

I höstas delade jag ett citat från ett medium från Holland, Birkan Tore, som jag gick healingkurs hos. Citatet handlade i mina ögon om hur det är att vara människa. Något i det fastnade hos mig och jag kände att det kanske fanns fler som kunde glädjas av det. En av mina facebook-vänner skrev dock under inlägget: “Du är lättköpt Cecilia.”

Kritisk läggning
Om det hade varit så enkelt… Då hade jag aldrig behövt klura så mycket. Jag hade kunnat ta en av de där färdiga mallarna, slå upp i en text, sökt mig till någon rörelse och sedan bara levt efter den. Då hade jag förmodligen fått det där exakta svaret på vem Gud är och jag hade lättare fått ro i min själ. Men jag köper ju inte allt. Tyvärr. Inte ens när orden kommer från män som Birkan Tore med långt lockigt hår och bländande vitt leende… Även om jag tar många ord från människor som honom och använder dem som pusselbitar i mitt liv.

Jag har brottats med teodicé-problemet som så många andra. Hur kan det finnas en Gud när världen ser ut som den gör? Jag var nästan arg över frågan eftersom jag envist fortsatte att tro på Guds existens. Om han (eller hon) nu finns och tydligen är så stor: Varför blev det i så fall inte bättre?

En del religionsutövare har patent på vem Gud är och andra ställer sig utanför religiositet och använder sig av termer från fysiken för att få något ovetenskapligt som Gud att låta vetenskapligt. Kanske för att ursäkta att de faktiskt är intresserade.

Ett svar som ändå har gjort mig i det närmaste nöjd har kommit från en vis man i min närhet. Han kommer ofta med så mycket klokt, verkar inte grubbla så mycket och ser nöjd ut med tillvaron. När jag kommer och måste diskutera existentiella frågor, börjar han att prata om sportresultat eller om bryggan han har byggt nedanför huset. Han är dessutom pastor och mina fördomar om pastorer (som jag måste erkänna att jag har haft) har luckrats upp med åren.

Svaret han har gett mig är kort och koncist: Gud är kärlek.

Hjärtats väg
De tre orden fungerar faktiskt för mig. Och när svaret är så enkelt är det lätt att tro på Gud. Det blir också lätt att följa Gud. Följ kärleken. Följ hjärtat. För mig innebär det inte att följa en bok eller en text eller regler som människor har satt upp. Där kommer min kritiska läggning in. Men hjärtat tror jag på. Ibland kommer jag bort ifrån mig själv och mitt hjärta och gör saker som inte är särskilt smarta. Då blir det olyckliga följder…

Ett argument som ateister ofta använder sig av när de framhåller att det inte finns någon Gud är att det finns så många olika religioner och det borde det inte kunna göra om Gud finns. Svaret kärlek på frågan om vem eller vad Gud är, antar jag ändå att många troende människor skulle acceptera som ett bra svar. Oavsett religion.

Om människor känner tröst och läkning av att vara med i ett visst samfund eller av att tillhöra en viss religion, är det rätt för dem och de borde inte någonsin behöva försvara sig så länge de inte trampar andra människor på tårna. 

Ingen har facit och förmodligen är det inte heller önskvärt att få det när det gäller de största frågorna i livet. Man kan fundera över vilka konsekvenser det skulle få om alla människor skulle få ett bevis neddimpandes i brevlådan på att det finns en Gud och därmed också ett liv efter döden…?

Acceptans
Senaste åren har min tankeverksamhet lugnat ner sig. Fast bara lite. Den stora frågan om vem Gud är har jag lagt “på hyllan”. I en mental korg för sådant jag accepterar att jag inte förstår. Oavsett vem Gud är, ska räkningarna betalas och barnen ska ha sina tänder borstade.  Jag gör bara mitt bästa utifrån de förmågor jag har…

Mitt tredje blogginlägg vill jag avsluta med att citera en munk som jag träffade när jag läste på religionsvetenskapsprogrammet i Linköping. Men det fungerar bara på dem som är som jag. Som har en tro på Gud, men inte köper det där färdiga… Jag försöker ha det i bakhuvudet när jag hör andra prata och värdera olika religioner och olika sätt att utöva dem på: “Det spelar ingen roll vilken religion du tillhör eller vilka vägar du tar. Alla leder till Gud så länge du har ett sant och öppet hjärta.”

Att placera in varandra i fack

Indelning i fack ger trygghet
Vi människor har en förmåga att vilja placera in varandra i fack. Jag tror att det finns inom alla områden. Jag har hållit på med ridsport under hela min uppväxt. Den enklaste indelningen där är hoppryttare, dressyrryttare eller fälttävlansryttare. Sedan räcker det inte med det… Vilken tränare har man? Det är det viktigaste av allt. Om man rider bra eller hur man tar hand om hästen är inte av största intresse. Bara man tillhör den rätta läran. Sedan kan man avgöra om man ska umgås eller inte…

Idag har jag klivit ur ridsportfacket. Jag har fått svårt för det där med att bli inplacerad. Om andra människor fick välja skulle de sätta mig i New age-facket. Det tycker de nog är tryggt. Då vet man liksom att hon är en sån där som håller på med stenar och sådant. Men där vill jag ju inte vara. Och tydligen passar jag inte in där heller enligt “New age-arna” eftersom jag blev utkastad från en seans för ett tag sedan. Efter bara en minut! Jag ville inte ha någon healing eller få några kort upplagda som jag inte bett om…Kanske syntes det hur uttråkad jag var också av att höra om de olika döda anhöriga som kom med hälsningar till människorna i lokalen… UT!

Vacker ritual
Faktum är ändå att jag älskar stenar! De är fantastiskt vackra och det går att berätta en liten historia om varje sten man har eller som man har tänkt att ge bort. Det är fint när stenarna ligger ute i månskenet och laddar upp sig med fullmåneenergi om natten. Men om man inte gör alla de där procedurerna som så många stenfantaster gör. Fungerar det inte då? Kan man inte göra dem bara för att man gillar det helt enkelt? Måste man tro på allt bara för att göra sakerna? Så klart man kan! Jag gör ju det. Och kanske när jag går ut där på kvällen, lyssnar på syrsorna och tittar på det starka ljuset från månen: Jo, då tror nog även jag.

Jag antar att många som går till kyrkan idag, känner ungefär detsamma. Det är vackert i kyrkan. Orden från prästen känns trösterika och de fladdrande ljusen vaggar själen till ro. Själv passar jag inte i kyrkan heller eftersom jag analyserar sönder varje ord som sägs i predikan.

Speglar av varandra
Att placera in varandra i fack, handlar om kontrollbehov. Det egna kontrollbehovet. Socialdemokrat, moderat, buddhist, kristen, akademiker, icke-akademiker, heterosexuell, bisexuell och homosexuell…

Jag har uppfattningen att vi är aspekter av varandra. Folk kan bli upprörda när man säger så. Vi speglar varandra. De sidor som vi stör oss på hos andra är sidor som vi har hos oss själva som vi inte gillar. Då är det lätt att bara placera ut varandra på olika ställen. Så kan man själv stå utanför och välja vilka man ska umgås med.

Tänk om vi skulle ta och sluta med inplaceringen? Bara ta del av varandras liv istället utan att värdera? Lyssna, ta in och lära. Jag ska försöka!

Första blogginlägget!

Här kommer mitt första blogginlägg någonsin! Jag har så mycket jag vill skriva. Jag tycker så mycket och klurar så mycket… Sen ändrar jag mig och ändrar mig igen. Och varför visa alla andra vad jag tycker? Det kanske inte ens är någon som vill läsa?

Jag hade en dröm för ett tag sedan. Det var en sådan där stark dröm som satte sig. Som snurrade i huvudet hela veckan efteråt. Jag uttryckte min åsikt i ett särskilt sammanhang. Åsikten uppfattades som obekväm av den andra personen. Vi delade helt enkelt inte samma åsikt och den andra personen försökte övertala mig om att den hade rätt. Jag blev ledsen i drömmen och försökte framhålla att det kanske inte är så viktigt att tycka detsamma. Det var ju inte så att det handlade om att vi skulle planera ett mord eller råna en bank. Det var snarare en åsikt av politisk eller filosofisk karaktär som det egentligen inte finns något svar på…

Precis innan jag skulle vakna försökte jag avlägga ett löfte: “Hädanefter kommer jag aldrig mer att uttrycka min åsikt. Folk tycker att jag är jobbig. Jag ska skona dem…” Då hörde jag en röst i drömmen: “Man kan göra så. Det är enklast. Men det är inte rätt…” Så därför kära vänner och dem jag inte känner. Nu kommer jag blogga. Blogga om livet, döden och allt som finns där emellan. Välkommen att läsa om du vill!