Category Archives: Samhällsfrågor

Energitjuvar; finns dom?

God kväll! Cecilia vid pennan. Relationer… Ja det blir mycket av sådant på vår sida. Och det vi delar är vår egen uppfattning. Känn efter om det vi skriver är något du har hjälp av. Annars scrolla vidare.

Energitjuvar; finns de? Ja och nej… Jag får höra mycket om människotyper vid mediala vägledningar. Jag brukar få se en bild där allt är en fungerande helhet. En del människor kan exempelvishacka på andra människor. De behöver lära sig var gränserna går. Andra människor behöver lära sig att stå upp för sig själva och att säga nej. En perfekt kombo för träning alltså. Hänger ni med?;)

Världen klarar sig inte utan olika sorters människor. Man kan undra varför man blir “utsatt” för vissa typer. I teorin är det enkelt! Det är alltså ett givande och tagande. En perfekt balans. Alla har sina vägar att gå och man får med sig en kappsäck med kunskap vidare genom alla liv. Så energitjuvar behövs som begrepp för att man ska förstå vad som menas. Men energitjuvar har liksom en funktion…

Jag tillhör de där som tänker att “Nej, jag vill inte bråka om småsaker. Jag är flexibel.” Så viker jag mig, blir bitter och känner att den andra har tagit min energi. Och den andra har inte ens fattat vad som har hänt eftersom jag inte har sagt något. Skitdumt! Inte ärligt från något håll egentligen…

Det kan faktiskt vara en kärleksfull gåva att säga nej till någon. Så slipper den fortsätta med ett beteende som den kanske inte alls har reflekterat över.

Att säga nej (på ett respektfullt sätt förstås) är att älska sig själv. Och att uttrycka sina åsikter med respekt för andras åsikter är också att älska sig själv. Har man gjort det en gång klarar man det igen. Så löser man karmaknut på karmaknut och förhoppningsvis blir livet lite lättare hela tiden. Och man slipper till slut att hamna med de där som man kallar för energitjuvar. Man har redan lärt sig…


Finns det tvillingsjälar?

Jakten på en tvillingsjäl skapar stress…

Tror du att vi har tvillingsjälar? Att det  finns två personer skapade av samma “flamma”? Jag har funderat mycket över begreppet senaste tiden. Förmodligen för att jag har hunnit skilja mig från en man och separerat från en annan under mindre än ett år ;)

Jag har surfat runt på en del sidor som finns om tvillingsjälar. En del skriver att man först måste “höja sig till rätt frekvens för att kunna dra till sig sin tvillingsjäl. Innan man har gjort det kan man inte träffa den rätta.” För mig känns det inte ok… Har jag inte rätt “frekvens” då eftersom mitt förra förhållande tog slut? Ska jag lägga skuld på mig själv? Nej tack!

De som ringer till mig för att få medial vägledning står alltid inför samma livssituation som jag själv gör. Det är ingen slump och samma frågor kommer alltid. När träffar jag min tvillingsjäl? Jag har träffat en man; är han den rätta? Svaret blir samma varje gång från änglarna vid en medial vägledning:

“Det är alltid den rätta. Den rätta nu. Alla relationer du har under en livstid är lika viktiga. Alla du möter är lika viktiga. Ställ dig utanför relationen och titta på den noggrant: Vad har du att lära dig av den? Känn efter. Vilka känslor hos dig finns med personen? Vilken form ska relationen ha? Ska den “bara” handla om vänskap? Är det meningen att det ska vara ni i just detta liv?

Den rätta idag behöver heller inte vara den rätta imorgon. Den viktigaste relationen är den vi har till oss själva och alla relationer bygger på den. Vi är alla ett. Tvillingsjälar är ett överskattat begrepp. Man träffar människor med likheter som man har mycket att lära av. Det är de ni ser som tvillingsjälar. Begreppet tvillingsjälar är lite missuppfattat och stressar er. Det är gammal karma man har ihop också. Saker som man behöver reda ut från gamla inkarnationer och knutar som behöver lösas upp. Men vi är återigen alla ett och relationer man har haft i alla former är lika viktiga!”

Att vara bitter över lämnade relationer är heller inget man mår bra av. Precis när man kliver ur den kan det vara nödvändigt att titta på det som faktiskt inte var bra och det som gjorde att det var dags att lämna. Men sedan måste man kolla på “guldkornen” som fanns. Annars blir det jobbigt att leva…

Mitt förra förhållande fick ett snabbt slut. Jag grät floder och fick magkatarr. Jag var arg, ledsen, förkrossad men också tacksam. Nu har det gått två månader och jag börjar kunna se på det “utifrån”.  Den relationen lärde mig bland annat att visa känslor, skratta, gråta, argumentera, att  det inte alltid fungerar att argumentera. Men också att fånga dagen och att våga göra spontana saker och att det inte måste vara fest för att man ska lyxa till det. Det viktigaste var nog ändå att säga NEJ! Tack för att jag fick lära mig det!

Mitt liv handlar nu om att hitta lugnet i mig själv. Att lära mig att “hänga med mig själv” och att det faktiskt är helt okej. Jag är på god väg. Det är ju det där med att prata världsproblem med Molly (min Cavalier king Charles spaniel) vid middagsbordet som inte alltid känns så givande. Molly är dålig på att fixa mat också och hon hjälper inte till med det ekonomiska…;)

Jag har tillit till att allt följer den ordning som det ska och att Gud och änglarna och jag själv kan hjälpas åt att hitta till någon att dela livet med.

Ha en bra helg hörrni och behandla din partner som den viktigaste i ert liv. För det är den. Där du är nu i alla fall! <3

http://www.youtube.com/watch?v=bLltt5cPDOc

Är 100 % lycka eftersträvansvärt?

Jag har skrivit om Buddha och lycka förut. Buddha levde vid foten av Himalaya för ungefär 2500 år sedan och under ett bodhiträd kom han fram till att det är begäret som ger upphov till människans lidande. Vi jämför oss med andra och vi vill ha det vi inte har. Inte så konstigt att förstå så långt.

Under en änglaseans i början av vintern fick jag frågan “kommer jag att bli lycklig?”. Svaret från änglarna var lite förvånande och något som gjorde att tanken om begäret inte längre blev självklar:
“Du har möjlighet att bli nästan lycklig. Om människan blir helt lycklig kommer inte mänskligheten framåt. Begäret gör att människan utvecklas och det är inte meningen att människan ska gå runt och vara helt nöjd. Det är som en drivkraft”.

Vad som gör oss nästan lyckliga vet bara var och en av oss. Det finns inget rätt och fel i lycka och ingen vet vad som gör en annan människa lycklig. För min egen del handlar lycka om frihet. Att stå på egna ben, inte vara beroende av andra människor, att våga följa hjärtat oavsett vad andra tycker och tänker. Att förändra om det behövs med en tillit till att allt är precis som det ska vara på min livsväg. Lycka för mig är inte avhängigt en annan människa, även om en annan människa kan ge oerhört mycket lycka där jag är just i stunden. Att lyckan handlar om frihet för mig gjorde att valet av namn på mitt företag var ganska enkelt.

“Du har förändrats sista året. Vi vill att det ska vara som förut” har jag fått höra. Och ja. Visst har jag förändrats. Jag har blivit starkare. Jag bryr mig inte om vad andra människor tänker och tycker. Jag vågar säga ja till saker och jag vågar säga nej. Jag vet att om man gör sitt bästa med goda avsikter kan det inte bli så förskräckligt illa som vårt ego ibland vill påskina.

När någon annan försöker tala om vad som är det bästa för mig, eller när någon annan påstår sig veta sanningen om något, känns det som om jag blir upptryckt mot en vägg. Jag kan inte andas och jag kan inte leva så. Några i min närhet har försökt stoppa mig i saker jag gjort. När jag hoppade på min mediumutbildning hos Maria Rosenlind och när jag beslutade mig för att jag ville skiljas. Av kärlek och oro naturligtvis, men till ingen nytta, eftersom det bara har gjort att jag ännu mer känt hur viktigt det är att gå min egen väg.

De flesta föräldrar vill förhoppningsvis sina barns bästa. Man kommer med förmaningar och ord hur saker ska vara och man vill skydda dem från allt som kan göra dem olyckliga. Förmodligen kommer även jag att ge mina barn ett och annat råd för mycket även när de faktsikt kan betraktas som vuxna. Varför ska de behöva gå igenom sådant som jag själv har gjort och “tagit skada av” ur mitt sätt att se det? En helt mänsklig tanke, men en tanke byggd på rädslor för det som hör livet till.

Jag har alltid gjort som jag vill oavsett om jag har varit tvungen att kliva ur min trygga och bekväma värld. Jag är ärlig i det jag gör om jag känner att något är det bästa för mig och mina närmaste på lång sikt. Ibland går jag “fel” på vägen, vilket naturligtvis inte är fel egentligen, utan bara en påfyllnad av erfarenhet.

Jag läste en artikel i en veckotidning för ett tag sedan. Författaren hade intervjuat människor vid dödsbädden och frågat dem om det var något de ångrade med livet. Återkommande var att de ångrade att de inte vågade fånga lyckan. Att de hade tackat nej till kärlek och förändringar för att de inte vågade annat och för att andra människor hade talat om vad de tyckte var det bästa för dem.

Sammanfattningsvis är min uppfattning fortfarande precis som Buddha kom fram till, att det är begäret som orsakar lidande och att det leder oss bort från stunden och lyckan där i. Men ett utplånande av begäret skulle göra att vi inte utvecklas och vågar fånga lyckan när den kommer till oss i nya former.

Argumenten är ett försvar

Argumenten tystar
När jag var yngre tyckte jag att det var spännande med argumentationer. Fortfarande hamnar jag inte allt för sällan i olika diskussioner på facebook. Någon har lagt ut en artikel, jag läser, funderar och sedan skriver jag ner mina reflektioner. Så är det hela igång.

Sitter man vid en dator och besvarar inlägg eller kanske ett mail har man all tid i världen att klura ut de där vassa svaren för att få den andra att ge med sig. Gärna vill man ha sista ordet. Det är okej när det händer på facebook eller om man skriver en insändare till en tidning. Jag är själv lärd att hitta goda argument och att diskutera sakligt. Som lärare försöker jag att lära eleverna så att de kan använda en god argumentationsteknik.

Argumentation är ett sätt att gömma sig
Men när det gäller rädslor och fördomar har jag tröttnat. Har vi kommit så långt från oss själva att vi behöver alla de där goda argumenten? När jag började som lärare var jag mån om att kunna svara på faktafel som eleverna kunde komma med när det gäller framförallt invandring. Det är också mitt viktigaste uppdrag som lärare att värna om demokrati och mänskliga rättigheter.

Jag försökte läsa in mig på de vanligaste argumenten som kunde komma i invandringsfrågor. Hur många invandrare som kommer till Sverige, hur brottsstatistiken ser ut, hur mycket av våra skattepengar som går till vad och så vidare… I klassrummet fick jag ofta eleverna att tystna och vid kompisträffar vann jag debatten för det mesta. Bra så långt. Men när vi skildes åt fanns förmodligen både åsikter och rädslor kvar…

För ett år sedan hörde jag ett radioprogram om kristna Irakier som utvisades från Sverige. På flygplanen tvingades de ligga bältade för att de inte skulle ta sina liv. Jag såg också ett program som hette Sluten avdelning som handlade om just en sluten psykiatrisk avdelning på ett svenskt sjukhus. En kvinna i programmet hade dygnet runt-bevakning så att hon inte skulle ta sitt liv på grund av ett utvisningsbesked. Hon hade våldtagits och torterats av polisen i sitt hemland. Nu skulle hon tillbaka.

Det spelar ingen roll!
Om alla de där argumenten mot invandring vore sanna. Om det var så att alla som satt i våra fängelser skulle ha utländsk härkomst. Om en stor del av våra skattepengar skulle gå till att ge fördelar åt invandrare…? Jag är påläst och vet att det inte är så, men det kvittar. Det skulle fortfarande inte spela någon roll. Trasiga, ledsna, hotade människor är välkomna. Laga dem då, hela dem med din närvaro, stötta dem och räkna inte med att människor som har fått se sina älskade familjemedlemmar bli dödade i krig, fungera på det sätt som du gör i samhället.

Jimmy Åkesson pratar om siffror och arbetslöshet och hävdar att invandringen ligger bakom de flesta problemen vi har. Annie Lööf och andra politiker svarar. Efter ett tag tar argumenten slut och då börjar man om igen.

För mig är argumenten ett sätt att gömma sig. Man rättfärdigar de egna rädslorna och vi förväntar oss ett fläckfritt samhälle. Mycket vill ha mer… På kvällarna nattar vi barnen. Vi läser våra godnattsagor och vi vet att på morgonen ska de till dagis och äta pannkakor eller köttbullar och kanske spela fotboll på kvällen. De där yttre hoten finns inte hos oss.

Tänk om jag skulle läsa godnattsaga för Julius, Elsa och Nils på kvällen, kyssa dem godnatt för att inte veta om huset står kvar på morgonen, om vi är på flykt eller om vi överhuvudtaget är vid liv.

Det borde inte vara så svårt. Man kan inte kasta människor in i döden. Man kan inte låta barn leva i otrygghet. “Det är inte vårt problem att de bråkar”, får man ofta höra. Jo, det är det. Det är vårt problem för vi har bara tur som har det så bra. Känner vi efter inser vi att det är allas problem. Det hör till människans natur att värna om livet. Men ingen tar i de stora frågorna. Det är lättare att koncentrera sig och skylla på mindre samhällsfrågor och med hjälp av dem rättfärdiga att man röstar på Sverigedemokraterna. “Jag är inte rasist – jag tycker bara inte att det är rätt att invandrare får sina körkort betalda…”

Avtrubbad
Jimmy Åkesson kan aldrig ha känt efter. Han har inte nattat barnen på kvällen och tänkt att “jag är lyckligt lottad som har det så bra”. Han har läst in sig på argument, lagt fram dem så att de låter som en sanning och sedan gömt sig bakom dem. Han är så slipad säger en del. Han är inte slipad enligt mig… Jag tror på människans godhet. Även hos Jimmy Åkesson, men argumenten i sig handlar om bristande förståelse för rätten till liv och att slippa kliva ur sin egen bekvämlighetszon.